Urnemagersken bevæger sig naturligt mellem samtale, skabelse og berabejdelse. Hun gør sorgprocessen og dødelighed håndgribelig ved at invitera dig med i skabelsen af urnen.
Det kan være, at du har mistet en nær slænting og ænsker at gøre ritualet fra ske til jord til noget særligt. eller at du er et sted i livet hvor du ønsker at forholde dig til din egen dødelighed.
Processen skaber samhørighed mellem dig, Urnemagersken, og dine nære og den afdøde.
Ved første samtale udarbejder vi sammen et forløb baseret på dine ønsker og drømme om et personligt farvel. Du kan vælge at lade Urnemagersken bygge urnen på hennes værksted, eller du kan selv være med til at skabe urnen i eget hjem sammen med din øvrige familie og andre nære, hvilket kan hjælpe til at skabe ro og nærvær i de sårbare sorgprocesser.
Afhængigt af din ønske om urnens anvendelse skabes urnen til at forgå eller være uforgængelig.
Hvis du ønsker at sprede asken over vand, kan Urnemagersken udarbejde unikke og personlige keramiske objekter, der kan indgå i ritualet.
Som sygeplejerske, kunstner og keramiker er jeg optaget af betydningfulde møder og nærvær. Jeg skaber smukke æstetiske urner, objekter og ritualer med betydning fo den enkelte i sorgprocessen.
Derfor kalder jeg mig Urnemagersken. http://www.urnemagersken.dk/
Brev från några af de familjer som urnemagersken har arbetat sammen med:
When my father death was getting closer and I got to know his wishes of being cremated, Christin came to my mind. I felt I would be in good and safe hands with her, and not only me, but also my daughter. Perhaps for a child, it’s not necessarily difficult to accept death, but It can be painful to witness her mother’s pain. I contacted Christin because I had a clear intuition that she had to be the person accompany my daughter and me through the process of saying good bye to my father. Christin has a gift. She creates while she cares, and so she cures the soul. That’s what she did with us while we were doing the urn together.
Christin has a deep and beautiful respect for death, and she was able to share this respect with my daughter. The weeks around my father passing, I had dreams of a swan and I saw a swan crossing the grass in front of our apartment. Whether these a mere coincidences or they have a deeper meaning, it does not really matter that much. What mattered to me is that I shared this with Christin and I felt listened, and she invited my daughter to make a little swan with clay. My daughter loved it and she placed it at the bottom or the urn. The idea of making the urn the three of us together was such a gift. The process was tender, full with meaning and love, even fun. My daughter had the idea that the urn had to be for my father and my mother, and Christin took the time to investigate the requirements so that every detail was fulfilled. My daughter had also the idea that the wall of clay separating my father’s from my mother’s side, should have a little hole at the bottom so that their ashes could join so that they could be together again. Christin received this and all our wishes with an open heart and with deep respect and care, making the process of creating the urn safe and meaningful for us.
I needed a ritual to go through the death of my father and I needed my daughter to be part of it. And I am so grateful Christin accepted to join us in that ritual. The urn is incredibly beautiful. It is painted with colors of my father’s eyes, it has phrases that my mother said about her marriage with my father and that Andrea recalled. It has plenty of small details full with great meaning for us. Christin made space for all those details with so much love.
The urn had to travel far, fly to another country. I was excited and a bit nervous about this journey. But Henrik, Christin’s partner made the safest and most practical wood box to transport the urn. A piece of art in itself. The box was treated badly at the airport, but the urn was intact. Christin’s and Henrik’s care was reflected in the small and in the big details of the whole process. From the most pragmatic needs to the most poetic wishes.
It is impossible to compare Christin’s urn with the urns that can be bought in the market. It is such a unique piece.
Sometimes I close my eyes and I go back to the process we lived with Christin. The days when we met to create the urn. Those days have a special taste, full with sensitivity, meaning and beauty. Death was suddenly tender and soft.
The urn rest now in the south of Europe. My family was so impressed when they saw it.
I can feel that my father loves his urn.
From the bottom of my heart, thank you Christin
________________________________________________________________
När någon dör är det brukligt att kroppen kremeras och askan läggs i en urna. När denna någon är en ung person som lämnar tre barn efter sig blir allt så mycket mer ofattbart. Hur förklarar man för en treåring att pappa aldrig mer kommer att kunna natta dig? Att pappa aldrig mer kommer att steka pannkakor till lördagsfrukosten. Hur ska ett barn kunna förstå vad som egentligen har hänt?
Vi bestämde ganska snart att Geoffs begravning skulle bli en “akt med urna” istället för en ordinär kist-begravning. Men att sitta hos begravningsentreprenören och välja en urna ur någon katalog kändes så otroligt “dött”. Vi hade nog med död. Vi behövde istället något som bättre avspeglade den personlighet som vi precis hade förlorat. Den unika Geoff – ”one of a kind”, levnadsglad, perfektionist ut i fingerspetsarna, och med öga för detaljer. Och vi, Geoffs tre barn och jag, behövde (utan att vi visste om det) förenas i något handfast och konkret i allt det ofattbara som precis hade hänt.
Min första tanke när jag frågade om urnmakerskan ville hjälpa oss var helt enkelt att urnan skulle vara lite mer “unik och personlig”, precis som Geoff. Han älskade allt som var smakfullt, småskaligt hantverk, och därför ville jag att detta skulle avspeglas även i hans avsked. Geoff meddelade på sin dödsbädd att han ville att askan skulle spridas i havet utanför sommarhuset i St Annas skärgård. Det kändes därför otroligt rätt, men också väldigt naturligt, att påbörja processen med urnan genom att ta båten till Kallsö där urnmakerskan befann sig just då.
Ganska snart efter att vi hade börjat prata om urnan lät urnmakerskan mig förstå att vi – barnen och jag – skulle vara med att göra den. Såklart! Att arbeta praktiskt med våra händer och forma leran, måla med färger och att sitta runt bordet och prata om pappa, var så otroligt givande. ”Vad gillade pappa?”, “glöm inte hatten”, “vi gör pappas måne”…. Personliga avtryck, allvarligt och tramsigt, snyggt och fult – allt var tillåtet. Urnmakerskans sätt att ta sig an barnen och möta dem i deras situation, utan krav på prestation, var enastående. Att tillsammans vara med och skapa i en situation av maktlöshet och att ta kontroll i en tillvaro där allt stormar blir så otroligt meningsfullt. Skapandet har blivit något som har förenat oss i sorgen, något som vi har kunnat göra tillsammans som en familj, även om familjen nu är lite trasig. Genom att låta barnen vara delaktiga i detta kommer de på något vis att “äga” en del av processen – deras pappas begravning. De blir inte bara åskådare i någon tradig kyrkoceremoni, utan är i allra högsta grad delaktiga och involverade i det som ska bli ett sista farväl till deras pappa. Jag är övertygad om att det här är något alla tre barnen kommer att minnas för alltid.
Att få anlita en urnmakerska på det här sättet är så fantastiskt fint och betydelsefullt. Det är inte bara en unik och personlig urna, utan skapandet har nog hjälpt oss alla i vårt sorgearbete. Att få göra det här har också för mig varit otroligt meningsfullt på flera plan. Vilken inspiration att få kliva in i urnmakerskans arbetsrum, som en parallell sagovärld. Ett lugn, ett helande, ett accepterande. Livet ur ett annat perspektiv. Så vill jag att mitt liv nu ska vara. Kanske lite mer av de ord som Geoff lämnade till eftervärlden: “Live a calmer life and be kinder, you decide.
Tack urnmakerskan för att du möjliggjorde detta – det har gjort otroligt stor skillnad!
_____________________________________________________
Mit møde med Urnemagersken.
Da min mor døde, fik vi i familien lyst til at gøre alt, hvad vi kunne for at tage den bedst mulige afsked med hende. Ikke for at svælge i sorgen, men for at glædes over, og mindes, det liv min mor havde levet.
Der er mange ritualer omkring selve bisættelsen, men i forhold til at gøre det, der føles rigtigt med asken, er man straks mere på bar bund. Der er ligesom to måder, enten i en præfabrikeret urne, eller strøet ud på havet. Vi følte, at det blev lidt tomt og uden tilknytning til vores mors/farmors liv. Heldigvis fandt vi et godt alternativ. Jeg tog forbindelse til vores skønne veninde Urnemagersken, Christin Johansson, som meget gerne ville hjælpe os til at gøre både selve urnen og ritualet omkring urnenedsættelse/askestrøning til betydningsfulde ritualer.
Vi startede med en samtale om hvem min mor var, og hvordan hun var det. Det blev til en slags brainstorm over hvilke symboler der kunne bruges til at mindes forskellige dele af min mors liv og væsen. Helt konkret havde vi et ønske om både at sprede en del af asken, men også have et mere konkret sted hvor vi kunne mindes.
Det var vigtigt for os at gøre både askespredning og urnenedsættelse til noget, vi kunne huske senere i vores liv. Gennem samtaler med Christin, fik vi talt os ind på, at dette kunne styrkes ved at inddrage nogle af de traditioner, vi altid har haft i vores familie. Nogle blev “oversat” til konkrete handlinger, andre som symboler og detaljer på urnen og vores “askeæg”.
Urnen blev mere end en beholder til asken. Lertyperne blev valgt efter min mors øjenfarve, formgivningen havde Christin naturligvis en ide om, og var utroligt dygtig til at tilpasse formen, så den kunne udtrykke det vi talte om. Det endte med den smukkeste urne, fyldt med symboler og minder om min mors liv.
Da vi talte om askespredningen foreslog Christin, at hun kunne lave nogle “askeæg” i ubrændt porcelæns-ler med en del af min mors aske indeni. Både for at undgå at asken skulle flyve rundt i luften, men også for at alle der deltog i den ceremoni vi fik skabt, kunne få sagt et personligt farvel ved at skrive en sidste hilsen på deres “eget” æg.
Æggene blev lagt i vandet fra robåde og flød i et par minutter inden de begyndte at blive opløst og sank ned i vandet. Det var en utrolig smuk og rørende oplevelse vi kan takke Urnemagersken, Christin Johansson, for.
Den smukke urne venter nu på at komme i jorden, så vi kan tage den allersidste afsked med min mors jordiske rester.
De største anbefalinger af Urnemagersken, til alle der gerne vil gøre den allersidste afsked til en personlig og betydningsfuld handling, gives hermed.
Med venlig hilsen
Mads Troelsø